Tvåan har gått galet fort. Det kändes verkligen som vi började för någon månad sen och nu har jag helt plötsligt bara ett år kvar. Om jag ska vara helt ärlig så har jag lite panik, för efter att man tagit studenten som man måste ta tag i sitt liv på riktigt, för då har man inga måsten alls. Jag kan göra precis vad jag vill. Men det här med att plugga vidare och utbilda mig känns så långt bort. Det är ju nu jag pluggar för att kunna bli det jag vill bli i framtiden. Det är det som driver mig och ger mig motivation, även fast det känns som att det är så långt borta. 

På ett sätt känns det så bra, för då kan jag äntligen bli det jag vill bli och göra saker jag vill göra, men på ett annat sätt är det så konstigt och läskigt för att jag aldrig mer kommer bli tvungen till att gå i skolan, det kommer liksom bara ta slut.

Det är iallafall ett år kvar och inte en vecka, så mycket hinner förändras. Tänk så vill jag inte alls åka till England och jobba som au-pair i ett år eller utbilda mig till socionom, man vet ju inte.