Hej på er!
Nu är jag äntligen hemma igen. Det tog typ en halvtimme för mig att plocka upp datorn från golvet som låg precis bredvid sängen. Det har varit rätt så intensiva dagar, speciellt igår och idag, så jag är helt slut i kroppen och jag tror jag har ont/träningsvärk i varenda muskel i kroppen.

 

På onsdagen åkte vi som sagt upp till Stöten, men det var på torsdag morgon som vi åkte/gick upp till Elefantbranten där vi skulle bo över natten. Vi fick åka lift upp för backen och sen gick vi ytterligare 5 km. 

Vi hade jättefint väder på dagen, så de flesta gick runt med underställ, byxor och en vindjacka medan vi grävde bivackerna. De tog flera timmar innan vi var klara, men vi hann sitta och dricka varm oboj och äta chocklad och nötter innan solen gick ner. Men sen vid 5 så började det bli kallt och mörkt och så vid 6-7 tiden så låste de in oss i bivackerna. Haha, de låter så fel med "låsa in", men de la för snöblock vid ingången. Så när vi hade krånglat på oss med alla kläder och krupit ner i sovsäcken och skulle sova, det var då helvetet började kan man säga.

 

Dagen var hur fin som helst, jag hade ingenting att klaga på. Men natten var hemsk. Att ligga "inlåst", på en superliten yta, i en liten koja, med flera lager kläder, frysa, inte veta vad klockan är, det är inte kul. Jag fick klaostorfobi känsla men försökte att inte tänka på det och sen låg jag och huttrade nästan hela natten. Om det inte hade varit för mina små små värmekuddar som jag hade i mina vantar, som typ värmde hela min kropp kändes det som, så hade jag fått panik tror jag. 

 

Jag fick lov att blunda, andas och tänka att om jag bara somnade så skulle det snart vara över. Natten kändes dubbelt så lång än vad den var. Jag tittade hela tiden ut vid ingången för att se om det hade börjat ljusna ute eller inte. Men alla tusen gånger jag tittade så var det becksvart och det enda ljuset som fanns var ett litet begravningsljus. Det låter så brutalt och hemskt, och det var det, men kanske inte fullt så hemskt som det kanske låter. 

 

Lyckan jag kände när mina värmekuddar började kallna, för det betydde att det hade gått 10 timmar och att jag snart fick komma ut, och sen till slut när jag hörde Mickes röst utanför, då väckte jag Lina och Frida och vi var så lättade att det snart var över. 

 

Jag tror inte jag hade klarat av det om vi hade haft dåligt väder. Allt hängde verkligen på vädret. Det känns iallafall så skönt att jag har gjort det och att det är över. Aldrig mer säger jag. Det ska bli så skönt att få sova i sin egen säng med täcke och kudde utan att frysa. Nu tänker jag slå på senaste avsnittet av PLL och bara njuuuuta.